romanix

Romanix

Översättning

Tolkning

Om oss


Om det romska språket:

   - Fakta om romani

   - Lästips

Fakta om romani

Romani, eller romska, är ett av världens hundra största språk, som talas av mellan 10 och 20 miljoner människor i världen, varav de flesta bor i Europa. I Sverige uppskattas antalet till mellan 40 000 och 100 000 personer. Språket är rikt på olika dialekter eller varieteter, men är överallt där det talas ett minoritetsspråk, och alla dess talare använder även ett eller flera andra språk. Romani är ett muntligt språk som har använts i skrift i mycket begränsad omfattning. Det finns inget utbildningssystem där romani utgör huvudspråket. De som lär sig läsa och skriva romani gör det vanligtvis på egen hand efter det att de lärt sig landets majoritetsspråk.
Ordet romani är ett adjektiv i femininum singular som kommer från substantivet rom (som betyder man eller människa), vilket är den benämning som de som talar språket genom historien har använt om sig själva. Ordet čhib betyder språk (det kan även betyda tunga) så romani čhib betyder alltså det romska språket. Romanitalande använder ibland även uttrycken amari čhib (vårt språk) eller romanes/romane (beroende på dialekt), som egentligen är ett adverb och betyder "på romskt sätt".

Romani i Sverige

I Sverige är romani sedan år 2000 erkänt som ett av fem nationella minoritetsspråk (de övriga är finska, jiddisch, meänkieli och samiska) vilket innebär att Sverige har åtagit sig att främja och skydda språket.
Romska har talats i Sverige i minst 500 år. Resanderomani, eller svensk romani, och kaale, eller finsk romani, har sina rötter i språket som talades av de första romska invandrarna i början på 1500-talet.
Från senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet anlände nya grupper av romer, som brukar betecknas som "svenska romer", varav de flesta var kelderashtalande och kom via Ryssland.
Under 1960- och 70-talet kom romer från flera europeiska länder med rötter i bland annat Jugoslavien, Polen och Ryssland, varav många lovaritalande. Dessa brukar kallas ”utomnordiska romer”.
Som en följd av Balkankrigen på 1990-talet kom en grupp som ofta får beteckningen "nyanlända romer", varav de flesta talar arli och gurbeti.
Ungefär hälften av romerna i Sverige är resande och hälften talar någon av varieterna kelderash, lovari, kaale, arli, gurbeti med flera.

Det romska språkets ursprung

Romani kan klassificeras som ett indoariskt språk besläktat med det klassiska kulturspråket sanskrit och dagens hindi, gujarati med flera, som alla tillhör den indoiranska språkgruppen inom den indoeuropeiska språkfamiljen.
Den tidigaste dokumentationen av språket, i form av ordlistor, dateras till tidigt 1500-tal. Då var språket redan nära den romani som vi känner idag. I slutet av 1700-talet kunde forskare fastställa dess indiska (indoariska) ursprung genom att jämföra systematiska historiska förändringar av bland annat språkets ljudsystem.
Romanitalande folkgrupper antas ha bosatt sig i det Bysantinska riket någon gång före 1000-talet och utvandrat från Balkan med början på 1300-talet, för att därefter nå norra och västra Europa på 1400-talet. Det finns flera teorier om vilka de var och av vilken orsak de flyttade från Indien. Några menar att de är avkomlingar av de kringresande folkgrupper som fortfarande lever i Indien.
Sedan medeltiden finns det flera folkgrupper av indiskt ursprung som lever utanför Indien och som, liksom romerna traditionellt, är kringvandrande och försörjer sig på bland annat metallarbete och underhållning. De är marginaliserade av majoritetssamhället och kontakten med den bofasta befolkningen är vanligtvis begränsad till affärsuppgörelser. Några av dessa folkgrupper har behållit sitt språk av indoariskt ursprung. Språket domari talas till exempel av folkgruppen dom i bland annat Syrien, Palestina och Jordanien (tidigare även i Iran, Irak och Azerbajdzjan). I Armenien finns folkgruppen lom vars språk benämns lomavren. Andra språk som helt eller delvis har indoariskt ursprung talas i bland annat Tadzjikistan, Afghanistan, Pakistan, Kurdistan, Iran, Egypten och Sudan.
I medeltida texter berättas om en låg kast i Indien som kallas domba och vars medlemmar var resande musiker och dansare. Än idag används termen dom om en kast i Indien som består av folkgrupper som specialiserat sig på olika serviceyrken såsom smeder, korgtillverkare, musiker och dansare. Ordet dom är uppenbarligen besläktat både med lom och rom.
Liksom det i romani finns en term, gadjo (icke-rom), för att beteckna dem som inte tillhör gruppen, så finns även i dessa besläktade språk en liknande term, som även ofta har bibetydelsen bofast eller bonde, och troligen har sitt ursprung i ett ord från äldre indoariska som betyder just bofast. Det är möjligt att domerna är avkomlingar av dravidiska stammar från södra Indien som införlivades i det hinduiska kastsystemet.
Det finns en berättelse som rönt mycket uppmärksamhet och som bekräftas av flera källor om en persisk kung som omkring år 420 bjöd in cirka 10 000 indiska musiker, luri, som senare fortsatte att leva som kringresande underhållare. Dessa musiker anses av vissa vara förfäder till romerna, även om inget direkt samband kan uppvisas. Än idag finns kringresande samhällen i Iran vars medlemmar kallar sig luri och som använder ett ordförråd av indoariskt ursprung.
Några skribenter anser att dessa olika grupper (romer, domer, lomer, luri med flera) har ett gemensamt historiskt och språkligt ursprung, medan andra är mer skeptiska till denna teori.
Ett annat namn som ofta dyker upp i sammanhanget är jat, eller dess arabiska form zutt, som används om olika folkgrupper av indiskt ursprung i arabvärlden. Termen har bland annat använts om avkomlingarna till luri, och är idag en nedsättande benämning på domerna i Syrien, Jordanien och Palestina.
Enligt en annan teori var jat, eller, zutt ett krigarfolk från nordvästra Indien som tjänstgjorde i den persiska armén, och romernas förfäder var kringresande underhållare som slog följe med dessa. På senare tid har det föreslagits att romerna i själva verket själva är avkomlingar till krigarkasten, eller rajput, som motstod den islamiska invasionen. Man menar även att ordet gadjo, som även tolkas som främling eller fiende, härstammar från namnet på fienden Mahmud av Ghazna, och vissa anser att det ursprungliga indoariska ordet som betyder bofast även kan betyda civil, varvid begreppet gadje (plural) betecknar den icke-romska civilbefolkningen i motsats till romska krigare. Det finns dock både historiska och lingvistiska argument som motsäger dessa teorier.
Frågan om romernas ursprung kommer troligen även fortsättningsvis att vara ett kontroversiellt ämne. Det är däremot odiskutabelt att kringresande folkgrupper med indiska rötter som specialiserat sig på vissa yrken och som bevarat en distinkt etnisk och språklig identitet hade funnits i Främre Orienten i omkring hundra år innan romerna uppträdde i Bysantinska riket någon gång omkring 1000-talet eller tidigare.
Språkforskaren Yaron Matras använder termen proto-romani om föregångaren till dagens romska dialekter då språket hade utvecklats till att distinkt skilja sig från andra besläktade språk men innan det nådde Europa, även om både tidpunkten och platsen för detta är svår att bestämma. Därpå följer enligt Matras tidig romani, under den bysantinska perioden från 900-talet eller 1000-talet och framåt innan romerna spred sig ut i Europa och språket började splittras i olika dialekter från 1200- eller 1300-talet och framåt. Att denna tidiga form av språket är starkt präglat av grekiskan, förklaras av att grekiska då var officiellt språk i Bysantinska riket.
Därmed inte sagt att varken proto-romani eller tidig romani var enhetliga språk. En av de stora utmaningarna för dagens språkforskare är att bestämma vilka skillnader i nutida romska dialekter som går att spåra till variationer i dessa tidiga föregångare till språket. Men en stor del av tidig romani har följt med så gott som intakt till de flesta av dagens dialekter, och denna gemensamma del av nutida romani betecknar Matras som allmän romani (Common Romani). Detta språkliga arv kan man främst se i det centrala ordförrådet, eller basordförrådet, som omfattar grundläggande ord för vardagliga och i alla samhällen förekommande företeelser, eftersom det främst är för nya företeelser som behovet uppstår av att låna in ord.
Antalet lexikala rötter (det vill säga den minsta betydelsebärande biten i ordet, av vilken sedan andra ord kan bildas; av roten phral, bror, kan till exempel bildas även ordet phralikano, broderlig) som ingår i det gemensamma arvet uppgår till cirka 1000, och därtill har i de olika romska dialekterna sedan lagts till lånord från olika europeiska språk. 650-700 av dessa lexikala rötter är av indoariskt ursprung, omkring 70 kommer från iranska språk, cirka 40 är armeniska och 200-250 grekiska. Antalet kan tyckas litet men många av de romska orden täcker in flera betydelser. Hur stor del av detta gemensamma ursprungliga ordförråd som bevarats varierar mellan de olika dialekterna.

Romska dialekter

Med tanke på att förståeligheten mellan de olika varieteterna av romani varierar har det diskuterats huruvida det rör sig om olika språk eller dialekter av samma språk. Men vad som betraktas som skilda språk eller som dialekter av samma språk beror i praktiken snarare av politiska och sociala förhållanden än rent språkliga. Dessutom är språklig närhet alltid en fråga om gradskillnader snarare än skarpa gränser. Såväl bland talarna själva som bland språkforskare är det numera ganska vedertaget att betrakta romska som ett språk med olika dialekter, eller varieteter.
Det romska språket kan delas in i fyra grupper: den balkanska, den valakiska, den centrala och den nordliga gruppen.
Balkanska dialekter talas främst i Turkiet, Grekland, Bulgarien, Makedonien, Albanien, Kosovo och Serbien, och de karaktäriseras av ett starkt grekiskt och turkiskt inflytande. En stor del av dem som talar dessa dialekter är muslimer. En av de största dialekterna i den här gruppen är arli (eller arlije, från ett turkiskt ord som betyder bofast), vilken även är en av de mest utbredda dialekterna i Sverige. Andra exempel är bugurdji och kovatjki.
Den valakiska gruppen (eller vlaxgruppen) är troligen den största både när det gäller antalet människor som talar dialekterna och den geografiska spridningen. Det är även den dialektgruppen som är mest dokumenterad. Dialekterna uppstod i en rumänsktalande omgivning och har därför ett starkt inflytande från rumänskan. (Namnet kommer från Valakiet, som är ett landskap i Rumänien.)
Gruppen kan delas in i sydvalakiska och nordvalakiska dialekter. Till den sydvalakiska gruppen räknas bland annat djambazi och olika varianter av gurbeti som talas i framför allt Bosnien, Serbien, Makedonien och Kosovo. Även i Sverige finns en stor grupp varav de flesta, liksom arlitalande, kom till landet i samband med Balkankrigen på 1990-talet.
Den nordvalakiska gruppen domineras av de två stora dialekterna kelderash (eller kalderash) och lovari. Kelderash är troligen den största dialekten i Rumänien, och förekommer även i bland annat Ryssland, Serbien, Argentina, Brasilien och Sverige. Lovari är den vanligast förekommande dialekten i Ungern och finns även i bland annat Slovakien, Polen, Serbien och Skandinavien.
Den centrala gruppen delas in i nordcentrala och sydcentrala dialekter. I den nordcentrala gruppen ingår främst östslovakisk romani, som är den vanligast förekommande dialekten i Tjeckien, och västslovakisk romani. De sydcentrala dialekterna, som är starkt påverkade av ungerska, är uppdelade i en östlig grupp som kallas romungro och en västlig grupp som är känd som vendgruppen. Romungro, som förekommer i bland annat Slovakien, betyder "ungersk rom" men talas i själva verket i liten utsträckning i Ungern. Vend talas i västra Ungern, norra Slovenien och Burgenlanddistriktet i Österrike.
Den nordliga gruppen kan delas in i en nordvästlig och en nordöstlig grupp. I den nordvästliga gruppen ingår sinti som talas främst i Tyskland, men även i bland annat Nederländerna och Österrike. Dialekten tros ha uppstått i en tysktalande omgivning och har ett starkt inflytande från tyskan. Nära besläktad med sinti är manusch (betyder människa) som talas i Frankrike, och även kaale, eller finsk romani, som förutom i Finland även förekommer i Sverige. I den nordöstliga gruppen ingår dialekter som talas i Polen (av en grupp som kallar sig polska romer), de baltiska länderna samt norra Ryssland.
Det finns dessutom dialekter som är mer eller mindre utdöda, till exempel angloromani, iberisk romani/caló (som liksom finska kaale betyder svart) från Spanien och skandinavisk romani (norsk och svensk resanderomani). Dessa dialekter lever fortfarande kvar i form av så kallad pararomani, där vokabulär av romskt ursprung är insprängt i respektive lands majoritetsspråk.
Svensk romani har under de 500 år det har talats i Sverige i hög grad påverkats av svenskan. Språket är idag grammatiskt så gott som helt svenskt och när det gäller ordförrådet är det en kombination av svenska och romska. Det som är kvar av språket idag är ett begränsat romskt ordförråd och några enstaka böjningsändelser. Få resande har svensk romani som sitt första språk, utan de flesta har svenska som modersmål.
Lägg märke till att den grupp som kallas "svenska romer" och som bott i Sverige sedan slutet av 1800-talet alltså inte talar svensk romani utan (vanligtvis) kelderash.

Romsk språkvård

I Sverige är det Språkrådet (som är en del av Institutet för språk och folkminnen) som är det officiella språkvårdsorganet för romani, liksom för finska, jiddisch, svenska och svenskt teckenspråk. Sedan 2007 finns två halvtidstjänster för romsk språkvård. Språkvårdarna arbetar med att ge rekommendationer till översättning av begrepp som beskriver det svenska samhället, ge råd i frågor om romska, till exempel om textskrivande, lexikon och språklitteratur, utarbeta svensk-romska ordlistor inom olika samhällsområden, anordna språkvårdsseminarier samt bygga upp ett romskt bibliotek. 2008 hölls det första seminariet om romska som skriftspråk, med deltagare som arbetar med det romska språket: modersmålslärare, tolkar och översättare, romer i medieföretag, författare etc.
En omtvistad fråga är om en standardisering, eller harmonisering, av romani är önskvärd, det vill säga utvecklandet av en gemensam standarddialekt och ett gemensamt skriftspråk. Kodifiering är en annan term som används om utvecklandet av ett romskt skriftspråk.
Eftersom romani är ett språk utan egen nation, med talare av en mängd olika dialekter spridda i olika länder, finns det ingen överordnad auktoritet i form av någon statlig institution som kan påbjuda ett visst språkbruk eller skriftsystem. Ingen internationell organisation kan heller göra anspråk på en sådan absolut auktoritet över alla romska språkbrukare.
Försök som gjorts att konstruera en internationell standard för romani har inte fått någon större genomslagskraft. Språkforskaren Courthiade lanserade ett förslag till bland annat ett gemensamt alfabet, vilket också stöddes av International Roma Union 1990. Det alfabetet används idag endast inom undervisningen i Rumänien och av enstaka skribenter i Serbien, Makedonien och Albanien.
Idag finns en tendens att, i stället för att eftersträva en standardisering av språket, verka för ömsesidig förståelse och "språklig pluralism". European Roma and Travellers Forum (ERTF) antog 2006 ett policydokument för det romska språket där man förordar att undervisningen i romska ska inriktas på att barn får lära sig läsa på sin egen varietet, vilket har visat sig mest effektivt, men att de senare också ska lära sig förstå och ha kunskap om andra varieteter.
I Makedonien har man åstadkommit en standardisering av språket på nationell nivå. Denna gemensamma varietet bygger på den balkanska dialekten arli och den valakiska dialekten djambazi och beskrivs i boken Romani gramatika (utgiven 1980) av Jusuf Šaip och Krume Kepeski.
Från omkring 1995 och framåt har kommunikationen mellan talare av olika varieteter ökat lavinartat tack vare tillgången till romska hemsidor och e-post. På så sätt skapas spontant ett slags gemensamt skriftspråk där man fritt experimenterar med nya sätt att stava och uttrycka sig på romska. Detta leder till att den språkliga kompetensen ökar och man kan skönja en begynnande harmonisering "underifrån".

Romsk utbildning och forskning

Elever i grund- och gymnasieskola i Sverige har rätt att få modersmålsundervisning. På grund av att romani (liksom finska, jiddisch, meänkieli och samiska) har status som nationellt minoritetsspråk gäller generösare regler än för andra minoritetsspråk. Modersmålsundervisning ska erbjudas en romsk elev även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Dessutom gäller kravet på minsta elevantal (5 elever) inte för romska elever. En romsk elev som kommer från utlandet kan också få modersmålsundervisning i två språk om det finns särskilda skäl.
Högre undervisning i, på och om romani är så gott som obefintlig i Sverige. Högskoleundervisning i eller om romani bedrivs däremot i olika omfattning vid flera universitet i Europa, bland annat i Bulgarien, Serbien, Tjeckien, Ungern och Österrike.
Finland är det enda nordiska land där det har bedrivits systematisk språkvård och forskning om romska. I Danmark och Norge, liksom i flera andra europeiska länder, finns enskilda språkforskare som arbetar med romani. Det finns dessutom två huvudcentra för romsk forskning och språkvård – universitetet i Manchester, Storbritannien, och universitetet i Graz, Österrike. De två romaniprojekten i Manchester och Graz erbjuder via sina hemsidor online-lexikon för olika romska varieteter samt exempelmeningar och ljudinspelningar med språkprover från olika varieteter, bibliografier över framför allt språkvetenskaplig litteratur samt länkar till andra bredare bibliografier, länkar till romska radioprogram, nedladdbar litteratur osv.

De flesta fakta är hämtade från:
Matras, Yaron. 2002. Romani - A Linguistic Introduction. Cambridge University Press.
Bijvoet, Ellen & Fraurud, Kari. 2007. Det romska språket och romsk språkvård i Sverige 2007.
Ladda ner.


Romanix
Veljko Karamani
Tel: 070-436 92 68  
karamani@romanix.se
Godkänd för F-skatt
PG: 71 83 62-7, BG: 553-4011
www.romanix.se
© romanix 2020